onedirectioninfectionnovell

Mormor gav oss en beskrivning till sjukhuset och Louis började köra.
-Louis, what do you think are gonna happen now? Sa jag och kollade ner i marken.
-I don't know, but everything are gonna be okey, sa han och kollade på mig.
Jag satte på mig halsbandet jag fått av Frida, jag behövde tur mer än någonsin just nu.

När vi kom av så sprang jag in till sjukhuset. Vägarna var vita och alla stolar var också vita. Det kändes lite obehagligt men jag fortsatte springa fram till receptionen.
-Vanessa Miller. Sa jag och hon stod i receptionen gav mig en beskrivning till ett rum. Jag sprang dit och utanför satt mormor på en stol och grät.
-Mormor?! Vad har hänt!? Skrek jag och hon kollade upp. Louis kom springande efter mig och satte sin hand på min axel. Mormor svarade inte utan pekade bara på en stol som stod bredvid henne. Jag satte mig ner och väntade och väntade i något som kändes som evigheter.

-Come with me. Sa en sköterska till mig och jag följde efter henne in i ett rum. Det var ganska stort och det var ett draperi mitt i rummet runt något som såg ut som en säng.
-Sit down. Sa hon med mild röst och kollade på en stol som stod vid ett hörn. Jag satte mig ner och sköterskan gick fram och pratade med en doktor. Jag hörde inte vad dom sa även fast jag försökte.

Sköterskan gick fram till draperiet och öppnade upp det lite så att man kunde se in från hennes håll, men inte från mitt. Hon gick fram till mig och sa att jag skulle komma. Hon tog mig till draperiet och jag kunde se vad som låg där i.... Morfar.....
-What? What? Var det ändå jag fick ur mig.
-He died for some hours ago, the cancer took over. Sa sköterskan. När hon sa dom orden stack det till inom mig. Jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken.
-How do you feel? Frågade sköterskan mig. Jag kunde inte svara, jag kunde inte prata, jag kunde inte röra mig. Jag bara stod där och stirrade på morfar.

Efter några sekunder så var det som om det gick en stöt igenom mig. Jag kunde inte styra mig själv, jag började springa och gråta. Ut ur rummet, förbi Louis och mamma, ut ur sjukhuset och ut på vägen. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med. Men helt plötsligt stannade jag och föll ihop på marken och började gråta mer än jag någonsin gjort tidigare.
-Vanessa! Hörde jag någon skrika.
-Vanessa! Jag kände någonting på min rygg och kollade upp. Där satt Louis.

Louis perspektiv:

Vanessa had been so sad the last days cause her grandpa should die, and now he died. I drived Vanessa home and she cried the hole way. I decided to call Harry, he needed to now about her grandpa.
-Hello Boo Bear! Harry said and i smiled.
-Hi, Harry i think you need to come home. I said.
-Why? Harry asked.
-Vanessa is very sad, her grandpa died today. I said and i heard that Harry got very upset.
-I'm coming! He said.

---

Oj oj oj vad händer nu? Hur ska det här gå? 5 kommentarer och det kommer ett till kapitel imorgon! :D <3